Historik

Beträffande Frankenburg ställer sig saken kanske annorlunda – enligt Ann Resares Boo vid vattnet skulle byggmästare Magnusson ha byggt villan ”i början av 1860-talet” på August von Franckens uppdrag, vilket styrks av namnet. En sommargäst skulle knappast uppkalla sin bostad efter markägaren, och det förutses ju också i köpekontraktet att lägenheten ”f.n. kallad Frankenburg” skulle kallas något annat då den kom i nya händer.

De nyblivna tomtägarna representerar det skikt av kända och framgångsrika företagare som vid denna tid byggde sig sommarställen i innerskärgården: byggmästarna hade goda konjunkturer, Åbom var en uppburen arkitekt med omfattande privatpraktik i Stockholm och Ludvig Lamm tillhörde en framstående judisk släkt av grosshandlare och industrimän. Lärftskramhandlaren Beckman var, om inte känd, så åtminstone rik; han ägde ett stenhus vid Regeringsgatan i Stockholm och slutade sina dagar 1892 som riddare av Vasaorden och husägare vid Floragatan. Nog nu om dessa – detta var menat att bli en kortfattad historik över Frankenburg.

Efter 1869 ligger mantalslängdernas fastighetsvärden i stort sett stilla bortsett från plötsliga höjningar av enstaka fastigheter: Björnviken höjs från 3 000 kr till 10 000 1875, Korsudden från 5 000 till 8 000 1879 och samma år Franckenburg från 3 000 kr till 8 000 kr (varvid fastighetsskatten ökar från 1 kr 50 öre till 4 kr). Dessa höjningar avspeglar tillbyggnader och betyder för Frankenburgs del att den övre villan var nytillkommen då mantalslängden upprättades i maj 1879 och sålunda byggdes sommaren dessförinnan, 1878.

Våren Anno 1970 strök en något underlig figur omkring på Tollarebergen, vildsint stirrande, emellanåt med fasa i blicken, på dåvarande synnerligen förfallna och skräckinjagande spökhuset Frankenburg – numera Det rosa sagoslottet – ovan nämnda figurs hemvist i Konungariket Sverige, på den blå planeten Tellus.

Det här med att få planetkänsla genom vid horisont, blåa vattenytor som dessutom är inramade av Nordens mångskiftande grönska, är viktigt för figuren och ges honom i ymnigt överflöd genom läget vid det undersköna läget i Tollare vid Skurusundet och med utsikt över Duvnäsviken.

Med hjälp av arkivuppgifter ha fastighetens tidigare öden kartlagts här ovan av antikvarie Carl Magnus Rosell och figuren, den senaste ägaren, dvs. undertecknad, har bara att fylla i de senaste årens historia.

TILL TOLLARE 1:10 FRANKENBURG
Av ovanstående krångliga beskrivning har Ni förhoppningsvis förstått, att min förutvarande fastighet vid Kocktorpssjön uppgått i nuvarande och där passerande motorväg och förstår då också varför jag desperat stod på Tollareberget våren 1970, undrande om de avlägsna resterna av en förutvarande mänsklig bostad, placerad i en soptipp, verkligen gick att göra beboelig igen!

Huset var av både experter och lekmän dödsdömt och när min vånda var slut och jag själv lycklig (?) ägare till fastigheten Frankenburg, var det många som undrade över vad som fördunklat mitt förstånd så till den milda grad att jag skrivit på köpekontraktet.

Expressens Lars Widding som i den vevan gjorde en intervju med mig, i samband med mitt samarbete med Yngve Gamlin på ölmuseet i Solna, skrev att jag just blivit innehavare av det vingligaste huset i Stockholmstrakten, Att han tyckte synd om mig syntes i hans ögon…

SÅ SÅG DET UT…
Balkongerna hängde i bara takplåten, tornet höll på att upplösas, skorstenarna hade rasat på taket som i sin tur var på väg att lägga sig till ro på vinden. Avloppet läckte och blandade sig med det inkommande vattnet från himmelen och gav därmed huset en sällsam doftförnimmelse, som fick mäklaren att hastigt gå ut i något ärende.

I mitt nuvarande kök verkade det ha varit en bilverkstad och i stora rummet hade någon haft sin skjutbana – gamla vackra fönsterlister och kakelugnen, allt var sönderskjutet!
Behöver jag nämna att inget fönster fanns helt och att väggarna var fullklottrade av scener från ett lyckligt familjeliv, där inget utelämnas – bara av mig här och nu och inte för att jag är pryd, det här är bara inte rätt forum för dessa historier.

Tomten, som är extremt stor, var belagd med ca en meter sopor, skrotbilar och ett trettiotal nedhuggna träd som vuxits över av nya buskar och en ny matta av skrot och sopor. Vattnet från brunnen var brunt – när det fanns…

Avloppet som gick strax intill läckte och jag undrar om det inte kunde betecknas som ett slutet system, inte olikt stora städer där vattnet går runt ett tiotal gånger, fast med den skillnaden att det där renas hela tiden!

Fortsätter jag ett tag till så har jag i alla fall bara sagt en del av mina bekymmer. 1970 var det som bekant lånestopp och på grund av tomtens storlek hade kommunen förköpsrätt. Säljaren ville ha hela köpeskillingen inom tre månader och hösten närmade sig för en bortasfalterad hemlös figur.

Lyss hellre till den sträng som brast än till den båge som aldrig spändes tänkte Ralph och satte igång med att förverkliga sin dröm!