Johannes och huldran

Gustav Sandgrens saga om kärleken mellan människoynglingen Johannes och Anima, en skogens huldra, ligger till grund för detta Lundstenska musikäventyr. Berättelsen har en myckenhet av den säregna förtrollning som finns i nordisk folktro, där rån och väsen tillsammans med människan bebor det natursköna landskapet.

Handlingen har många bottnar och handlar också om förhållandet mellan människa och natur och om vad som är ändligt och oändligt. I denna saga är kärleken oändligt ljuflig och oändlig i tid och rum!!!

Huldran (även kallad skogsfrun och skogsrået) är skogens kärleksväsen, född och framlängtad av den ensamme skogsvandraren som drömmer om kvinnor och famntag på sitt ensamma läger – om henne vars ögon är som en bottenlös skogstjärn, vars röst är en porlande bäck och vars sköte är en brinnande eld. För huldran existerar inget förflutet, ingen framtid, bara ett skälvande NU.

Skogen vaknar: I de dagarna började mossan ånga under solens strålar och de unga granarna stod skälvande av vår, brusande av ungdom och sav. Aspdungens nakna stammar spände sig vidjelikt i vinden och de bar sin öppna längtan i långa ludna hängen. Det gick en ton genom skogen som från en fjärran älv och varje träd sträckte sina kvistar in i himlen som för att uppgå i detta brus av liv som uppfyllde jorden. Det var i dessa stunder som Anima, huldran, föddes…

I drömmarnes år: Johannes var en drömsk yngling som trodde på själva livet. De flesta andra trodde på handlingar och ting, på något som skulle göras och måste göras. Hans föräldrar var rika och ägdes av ett stort hus.

Den ystra kärleksjakten: Giftaslystna flickor, ystra mostrar, gudmödrar och allehanda Quinnor, svärmar likt bin kring Johannes. Alla vill de se honom gift och ringbunden. I kärlekens vår med bara flickben och knoppbröst, med ögon som slår eld och fnitterskratt som ger fjärilar på huden, är Johannes helt chanslös. Han faller snart ned i ett par armars djup och innan han vet ordet av, ringer klockor i hans öra – lycksalighetens tror han, kyrkans och lagens vet hans tillkommande.

Äktenskapsdansen: Ljust börjar han sin äkta bana, hand i hand med kärestan. Men alltför snart tar vardagen vid, handfast ledd av hans äkta maka – tingen kräver sitt, liksom familjen. En allt mer desperat Johannes, nu ägd av hustru och två hus, ser kärlekslyckan förvandlad till krav.

Fågelsträck: Vingbrus från flyttfåglar fyller rymden med en sällsam sång. Johannes känner sig som en ringmärkt och vingklippt fågel, vars själ vill svinga sig loss och vara fri likt en flyttfågel i skyn. En dag flyr han tyst och obemärkt från människornas
värld, ut i skogen.

Oväder: Trollen är på giljarstråt, de flämtar bakom stenblocken, rullar fram som oformliga stubbar för att famna huldran. Men hon glider undan dem, skrattar kluckande och är borta när de tror sig ha fångat henne. För människan som inte bättre vet och väldigt lite förstår, låter denna skogens uppvaktning mera som ett vanligt oväder med regn, storm och åska.

Vaggsång: Johannes finner ro i en förfallen och öde kolarstuga, långt inne i storskogen. Stugan har redan förgängelsens försoning i sina stockar och från den förfallna eldstaden sprider en flammande brasa sitt röda skimmer. Johannes känner frid i sin själ och samhörighet med livet. Hans tankar flyger, likt gnistorna från elden, upp i den mjuka skymningen – mot oändligheten.

Huldran kallar i sommarnatten: Tredje natten vaknade Johannes av att någon ropade på honom och bävande av en egendomlig upphetsning sprang han upp och gick ut. Skogen badade i det vita sommarnattsljuset och det doftade dagg och frömjöl. Något vitt stod i skuggan under en gran, lockande och kallande på honom – huldran! Men när han försökte fånga henne flydde hon allt längre in i skogen och till
slut hade jakten fört honom till en skogstjärn där han lade sig ner för att vila. Den lilla sjöns skönhet gick rakt in i Johannes själ och en darrande ro bemäktigade sig honom.

Den förtrollade skogen: Sommarmorgon i skogen med linnéans svaga doft och porlet från en bäck, lövsalars fågelsång och glitter från en solbelyst tjärn – allt samverkar till en sällsam sommarens symfoni. Huldran, som länge betraktat den sovande, vithylta människoynglingen, smög sig fram till honom från sitt gömställe och lät sitt hår röra vid hans panna och axlar, medan hennes läppar lätt som blomblad berörde hans mun. Men därvid snuddade hennes ögonlock vid Johannes kind och han vaknade och såg rakt in i Animas ögon, som var djupa och bottenlösa som en skogstjärn. Hans armar slöt sig kring henne och det var som att hålla den varma mullen i sin famn. Johannes och huldrans älskogslek i den förtrollade skogen – livets skimrande höjdpunkt, där ingen framtid finnes och inget förflutet existerar – bara ett skälvande nu.

Och det blev höst: Johannes började bo i skogen hos huldran. Redde sig ett läger på någon soluppvärmd klipphäll i ljungen, väntade och längtade tills han kände en varm och kåddoftande andedräkt i sin nacke. Mild av mjukt hår och mjukt hull brukade hon dra honom till sig. Men när huldran den första starka frostnatten gled in i aspdungens vita tystnad, löstes upp och förtonade i frostdimman, tog hon Johannes med sig i sin hemlighetsfulla sömn. Fast sluten i hennes famn gled han in i detta tillstånd som inte känner tid.

Begravning: Människorna fann hans döda kropp och skyndade sig att överhölja den med ting och spärra in den i ting, som för att visa att de ännu rådde över honom fast han flytt; hans kropp låg under kransar med sidenband på vilka det stod blinda fraser om evighet och hopp. Med nakna, hårda ögon iakttogs att ingen försyndade sig mot vedertagna regler. Till jord skall Du åter varda – men på människornas sätt.

Lovsång: För oss människor som inte bättre vet och väldigt lite förstår, verkar sagan vara slut. Men en kärlek så stor som den mellan Johannes och huldran kan inte dö. De möts igen i en solbelyst glänta, någonstans, bortom.

I vår verklighet, för oss arma, sker också under – naturen vaknar varje vår på nytt till liv efter sin långa vintersömn. Om denna uppvaknandets outsägliga glädje och den vi känner över sommarens prakt och härlighet, om glädjen över livets mångfald och det bortom som allestädes skymtar, handlar denna avslutande lovsång. Kanske har vi alla en liten bit Johannes och en liten bit huldra inom oss. Hur gärna skulle vi inte vilja leva på deras sätt – inte i avsaknad av det redan skedda eller i gagnlös förtröstan på det som förhoppningsvis skall ske, utan just nu,

NU!!!

Tillbaka till musiklistan

© 2013 Ralph Lundsten