Strömkarlen

Våra förfäder levde i sanning i en spännande värld, där landskapet befolkades förutom av människor, även av allehanda naturväsen! De gamla traditionerna gav spelrum för fantasin och det fanns en mystik i vardagen, som när som helst kunde slå ut i syner och varsel! Denna första natursymfoni handlar om vattnets rån: Strömkarlen, Näcken, Forskarlen, Bäckahästen.

Näcken och den nedförda jungfrun: Porlande vatten har alltid satt fantasin i rörelse och musiken kommer in likt solglitter på vattenytan – sommaren sjunger! Plötsligt hörs Näckens gäckande skratt – han har fört ned en jungfru i sitt vattenrike. Hon, den bergtagna, längtar efter friheten och människornas värld. Långt där nere i djupet kan man höra hennes längtansfyllda vemodssång och Näckens triumferande skratt. I mittpartiet finns även som inspirationskälla den gamla folksagan om nordanvinden och solen. De hade slagit vad om vem som först kunde få kläderna av en förbipasserande vandrare…

I landet Längesen: På glömda stigar i förlorat land svävar likt dimslöjor gestalter från landet Längesen.

Guldvingedans till blåklocksklang: Likt en vingskön fjärils himlastormande färd över en försommaräng, tumlar den första bävande kärleken rusigt omkring i människohjärtat!

Älvaspel: Ur nattens alla ljud – forsens brus, myggornas sång, ett rävskri och flyende vingsmatter – tonar Strömkarlens toner fram. Älvaspel, det var det farligt att lyssna på! Musikens vilda och vemodiga skönhet hade en förtrollande makt och att lära sig spela av Strömkarlen eller Näcken hade sina risker! Förlösningen kommer med gryningen! Nattens musik skingras av morgonens ljud, forsen blir en sprittande bäck och det ljusa kärlekstemat tonar fram igen!!

Den förtrollade grottan: Öde grottor, bergssalar och gruvhål har varit hemvist för, och rymmer minnen av troll och rån. Ingen av dessa var att leka med! Bergafrun och gruvfrun bevakade sina koppar- och silverskatter, och trollen kunde förvända synen på en människa, göra henne bergtagen.

Kung Oden på råjakt: Oden var en forntidskung som under livstiden alltid ville jaga, till och med på söndagar. Han dömdes då till att jaga rån och annat trolltyg intill tidens ände. Kung Oden åtföljdes alltid av tre skällande hundar. Två var grova i målet och en skällde fint.

Strömkarlens död: Många naturens ljud varnade för ond, bråd död. I den här kusliga nattstämningen hör man ugglevarsel, om vad som hända skall i Svartforsens virvlar. Forskarlens klagosång beledsagar den obevekliga färden tills den arme och ofrivillige resenären störtar utför fallet och förgås i de vilda vattenmassorna. Efteråt är allt lugnt och stilla, som om ingenting hade hänt…

Bäckahästpolska: Näcken kunde också uppträda i hästgestalt och kallades då för Bäckahästen. Man gjorde klokt att inte sätta sig upp på hans rygg, för då bar det iväg över stock och sten, mot närmsta vattendrag.

Upptåg i sommarhagen: En grupp ungdomar på vandring tågar in i en kreaturshage. Den djärvaste av pojkarna vill fjädra sig för flickorna och börjar reta en tjur. En vårupphetsad gök ”hostar blod” i bakgrunden. Hur ”revirdansen” mellan tjur och pojke slutar, hörs i musiken. Inför tjurens väldighet och ilskna fnysningar backar ynglingen så fort han kan med värdigheten någorlunda i behåll – dansen och vandringen fortsätter.

Skogsfruns dans: Skogsrået är ett kvinnligt väsen, manfolksgalet och vackert att se på – framifrån. På baksidan är hon oftast urholkad och skrovlig som en gran och hennes gäckande skratt i skogen påminner ofta om olika fågelljud.

I luden grotta: Finalen har en tydlig erotisk karaktär. Några ynglingar fjädrar sig i ovana danssteg, för att ställa sig in hos töserna i en fäbod. Resultatet blir övermåttan framgångsrikt! Pojkarna har råkat ut för några förvildade säterjäntor, som inte sett manfolk på flera månader och i sin kärlekshunger fullkomligt tar loven av dem. Slutet formar sig till ett naturens bärsärkarvrål med dundrande åskor, björnar i älskogsbrottning och en kärlekskrank katts serenad.

Ralph Lundsten, 1973

Tillbaka till musiklistan

© 2013 Ralph Lundsten